Tisdag, inget fel på det…

Kokar kaffe, number one uppgift. Fixar filskålen med tranbär, som vanligt. Kaffet är Zoegas Skånerost, vad annat kan man bjuda en tisdag? Lakanstvätt på G. Två fulla maskiner murrar i undergrunden, dvs tvättstugan. Hur många lakan krävs för en duosovning?

Massor.

Och örngott.

Örn har jag aldrig fattat. Men gott kan det kännas. Nå, lyssnar på nyheterna som verkar söka sina objekt. Inget svårt så här i sommarn, men liksom lagom. Hur lagom kan det vara att en sjuårig pojke knivmördas i min ungdoms Umeå?

Konstaterar att partierna tjabbar utan mål, att Italiens ekonomi äntligen skärskådas, att USA rules, tror dom. Obama verkar vara ett lika stort skämt som Juholten. Mycket snacka, litet handla.

Handla måste vi dock. Ska på sommarsemester igen. Från Knarrholmen till Nybrostrand! Fräckt byte. Vi testar. Skåne är så lagom, vi kan från vår position i Ystad kamma igenom Österlen och Göinge, och Blekinge, och nästan västligare trakter som Ängelholm med omgivning.

Fast det är långt.

Kristianstad är en trevlig småstad. Där finns Hammarsjön med sina fåglar, platthetens ansikte i Sverige. Helge å rinner ibland, inte sällan baklänges när vinden i Hanöbukten ligger på. I Åhus har jag bott. Bara så att ni vet. Äspet, fina sidan!

Åhus finaste sida är den stora silo där Berguvar bor. En dag hittade jag en död berguv i tallskogen. Polisen kom och tog den. Kronovilt! Oftare såg jag vita fjärdrar på marken, en berguv hade hittat sitt kvällsmål! Måsar som sover är uvens entrecote!

Nå, nu till den eviga tvätten. Båda maskinerna står nu stilla, väntar på tömning och upphängning i torkrummet. Kul uppgift för en gubbe. Må väl bloggnissar. Vi hörs när jag fått ny kontakt med rymden!

Sommar utan Almedalen

Knarrholmen. Inget Almedalen Bara hav, öar, båtar, vindar. Radion bär röster från förr, som det är därute i låtsaslivet. Här finns bara kärror, såna vi kämpar om, mer kamp finns det inte på Knarrholmen. Den klarar vi. Maneterna håller sig borta, vatten är varmt, vänligt,  välkomnande, omslutande.

Öar som Knarrholmen har historia. Hit kunde arbetarna från helvetet i varven komma, vila, hitta sig själva. Hit kommer vanliga, inga rikingar, bara vanligar, du eller jag. Här möts vi på väg till bad eller toalett, ett ord eller två, småprat med barnen, plocka smultron och hallon, mysa och finnas till.

Ute vaggar båtar, seglar båtar, fräser båtar. Vår egen Lilla Fru lade till och seglade från. Utlånad till yngstingen, seglad väl. Suget finns, ville var där, skota och rigga, kryssa och fixa. Men generationer går och nu är jag på land, lycklig för havet, seglen och måsarnas skrin.

Vi hade en egen trut. Precis som i båten förr. En egen trut hör skärgården till. Han/hon sitter på huset, dyker på allt, äter allt och är himla lycklig för varje smula. En fågel i tiden, en naturens tiggare. Månne Reinfeldt har triggat trutarna. Oförsäkrade och oförtröttliga, omänskliga ändå tiggare, havets och skärgårdens rövarpack, men varje dags lilla glädjespridare ändå.

Nu väntar  vi på nästa boende. I Ystadstrakten. Vid vattnet, alltid vid vattnet. Är uppfödd vattennära, vill gärna dö vattennära, flyta bort nånstans. Återkommer med berättelser från stranden, sanden, vågorna och tången, särskilt tången, havets egen trädgård..

Midsommar i livets tecken – och litet om svensk maffia

Som jag ser fram emot att dela året igen. Förra halvan var sådär, nästa bli hundra. Ser mig i spegeln, hemsk syn, men ändå. Kunde vart värre. Jag lever dessutom. Det gör inte den snälle man som trodde han hittat sin livskamrat i Småland.

Han brändes, torterades, massakrerades till döds av galningar. Välkommen in, sa dom, sen blev han mördad.

Brottet? Jo, han hade blivit kär, precis som massor av andra ungdomar, precis som jag en gång. Men han blev mördad på det mesta bestialiska sätt.

Familjens son tog på sig dådet. Han var för ung för att bli hårt straffad. I vissa familjer bestämmer regler från medetiden, så också i denna.

Nu, äntligen, står de verkligt skyldiga inför rätta! Vi har inte dödsstraff i Sverige, men fan vet om inte ett undantag ska göras för denna djävulsfamilj.

Det handlar om heder. Om att en ung kvinna inte ska få älska den hon vill. Om att sederna i vissa kulturer förslavar människorna. En kvinna i Sverige är ingen kossa, ingen get, ingen slav. Hon är lika fri som mannen. Om hon väljer sin käresta får hon göra så. Gladeligen!

Straffa familjen som helhet. Alla är skyldiga. Kulturen som de bär med sig är skyldig. De kommer att dömas, äntligen. Men hur många andra ska mördas, torteras, tvingas bort, hotas innan nån fattar vad livet går ut på?

I dag läser jag om Södertälje. En jävla stad. En stad där syrianer och andra missanpassade grupperingar tvingar kommunala tjänstemän att bära skottsäker väst i vissa lokaler. Jag bodde för några år sen i ett hotell i Grekland. Där fanns ett gäng syrianer. Tråkigt för dem, tråkigt för alla kristna i muslimska länder, tråkigt för alla andra också, bar de sig åt som svin.

De kom från Södertälje. En gång en fin liten stad mellan Stockholm och södern. Scanias hemstad. Kanal och allt. Men, precis som maffian i Neapel, kontrollerar dessa maffiosos delar av stan. Ingen vågar gå dit som inte är med i maffian.

Jag gillar kulturmöten. Tror att det växer goda ting när tankar möts. Men aldrig när någon isolerar sig själv, sin kultur och sin egenart. Det samhälle som tillåter det är inget samhälle. För en gångs skull anser jag att polisen måste gripa in, att myndigheterna ska uppträda som myndigheter, och att Södertäljemaffian ska knäckas, kosta vad det kosta vill.

I

Haru en surfplatta?

…så kan en fråga ställas. Surfplattor funkar, jag vet, har kollat, men missar orsaken till att vi hellre har en dator. Surfplattan är för stor för att vara telefon (som den inte är) och för liten för att vara dator. Uppfinnare måste tänka på användaren. Det mesta sköts vi I-phone eller androider, resten gör datorn därhemma/på jobbet.

Är helt fascinerad över användning av datorer på jobbet. Plötsligt kan anställda bryta sig ut ur arbetsplatsens gränser, skriva eget på helt privata plattformar. Den som vill att anställda ska hålla sig till arbetet på arbetstid kan inte längre kolla allt.

Små twittrar, små facebookar, små brev hit eller dit, kan inte kontrolleras. Jo, de kan, men vem fan har tid att kolla sånt? Räknenissar möjligen, men det kostar också arbetstid, helt improduktivt. Ska alla kolla alla andra blir det inte mycket tid över för arbete.

Nå, i min familj finns en surfplatta. Används för jobbdokument, inget annat. Så måste det nog vara, det privata sköter en bra dator i köket. Det fanns klumpiga halvvarianter också för några år sen; ingen jäkel kunde använda dem. En anteckningsbok täcker det mesta. En fickkalender därtill, och allt är komplett.

Det finns en digitaleufori som aldrig kan ersätta euforin av en bra anteckningsbok. Tyvärr(?). Ny teknik är skitbra, men det finns gränser.  Jag hatar föredrag som avbryts av pling eller rrrinng eller nån annan töntig signal. En liten frus telefon låter exakt som vårt Bali-vindspel. Tror alltid att frun råkat snudda spelet (i en kurva från rum till annat) när det är hennes telefon som ringer.

Digitalvinsten är demokrati. Till Syrien har “goda krafter” försett protestanter med mobiler att ta bilder med. Det gick inte under Vietnamkriget. Hade det funkat så hade USA slutat kriga långt tidigare. Vad som är “goda krafter” är dock tveksamt. Ofta nog är det ensidigt, dvs. nån som tjänar på krisen delar ut phones for money!

Nu vill jag se phones i Iran, i Saudiarabien, i Tjetjenien, i Gaza, i Södra Sudan, i alla områden som oavsett ekonomiska intressen befinner sig i blodiga konflikter. Till världssamfundet vill jag säga: Ge alla förtryckta samma möjlighet att visa sitt förtryck!!! Inte bara lämpliga offer för USA´s härlighetssträvan (hatar jag McDonalds?).

Stoppa vuxenmobbingen

Hur ska barnen lära sig att inte mobba när vuxna mobbar för fullt? Hur ska barnen lära sig acceptera olikheter när vuxna inte accepterar att nån sticker ut?

Varje dag förlorar många vuxna dagar av liv i ett ständigt nötande emot murar av elakhet och missnöje. Varje dag går människor under av blåögdhet och tron på att människan är god.

Vuxna i flock kan vara goda, men har de fått blodvittring skyr de inget för att ta livet av ett skadat villebråd. Bara den starka står emot. Bara den modiga står emot. Bara den råttrådiga kan stoppa skiten. Är du rättrådig?

När kulturen på en arbetsplats i år efter år varit att sopa allt under mattan, att aldrig lufta motsättningar, att ingen får säga att kejsaren är naken eller sticka ut, är den illa ute. Då behövs bara den minsta fläkt utifrån till den unkna luften för att situationen ska explodera.

Fördelen med att vara pensionär men ha ett långt yrkesliv bakom mig, är att jag kan se begripa vad som hände bakom det som syntes hända i mitt arbetsliv. Kanske var det inte chefens fel? Kanske var det inte den nyanställdes fel? Kanske var det inte ens mitt fel när jag blev utsatt.

Jag skriver detta för att jag hittade knappen Anti Jante på min gamla kavaj. Kom ihåg varför jag bar den. Minns de som slog pannor blodiga mot fyrkantiga organisationer och sammangaddade grupper vars mål var att inget får ändras. Minns de som gav upp, men också de få som vågade stå upp.

Finns det något värre än en fd. eldsjäl som sitter i en skrubb och ältar orättvisorna? Finns det något större slöseri än att låta en initiativrik medarbetare förvandlas till en bittergubbe/bittergumma? Det är helt ok att slösa med ekonomiska resurser, men att slösa med människor kan aldrig försvaras.

Därför inser jag med ålderns rätt att Anti-Jante är en grundprincip i alla organisationer. Inget utvecklas som inte tillåts utvecklas, inget växer till som fråntas sin näring.

Med viss tillfredsställelse kan jag skriva detta. Utan minsta bitterhet kan jag skriva detta. Men med stor sorg över alla goda idéer som gått tillspillo, över alla goda ambitioner som hindrats, över alla goda människor som förvandlats till bittra föredettingar.

Kolla noga, vuxenmobbar just du? Vet du ens om att du vuxenmobbar? Är du en i vargflocken som hugger blint? Är du rentav rädd att själv bli utsatt?

Att lyssna är nyckeln. Vad säger medarbetarna, vad säger chefen, vad menar överbyggnaden? Vem vill finnas i en organisation som bara är till för sin egen existens? Jag ville det inte. Det måste finnas ett mål, det måste finnas en mening. Meningen med en organisation som bara föder sig själv är ingen mening alls.

Stoppa vuxenmobbningen, se dig själv, fundera över varför du gör just det du gör. Våga vägra mobba!!! Om du vågar, kan dina barn också våga vägra mobba!

Nu så är det fredag, så försöker vi igen….

Fint med fredagar. De liksom smyger sig på. Plötsligt är veckan slut. Plötsligt är det ont om tid. Plötsligt måste allt som jag väntat med under tisdag eller torsdag göras. Fint,  jag tillhör dem som behöver deadlines, no deadline, no action.

Städningen från igår, skriveriet från i förrgår, byte av diverse faciliteter, kyl och frys, allt väntar. Och jag skriver i min blogg. Hur kommer det sig.

Jag tror att det handlar om trevlighet. Det är trevligt att skriva. Det är ännu trevligare att få skriva utan att nån hindrar. Allra trevligast är att tanken ännu inte kontaminerats av dagens måsten. Det finns ännu tid!

Tänkte på koltrasten i morse. Kul krabat. Den startade dagens konsert med att låta som en rödbena! Jag vaknade till, det var vid fyratiden, och trodde att jag månne tältade vid en fjällsjö. Nä, inte en mygga, inget blött liggunderlag, alltså är jag hemma.

Lyssnade förstrött till den svartes utgjutningar, somnade till för att vakna igen. Tidningen! Vi har dessutom två. Det blir två smällar i hallgolvet. Sen var det omöjligt att somna om.

Kaffet var godare idag än i går. Jag krämade på rejält, nyheterna om Syrien och läget i världen kräver kaffe. Zoegas Skånerost. Reklam, visst, men välgrundad. Grekerna har det svårt, men de är inte fattiga, trust me. Liten fru vaknade på rätt sätt, fina kläder på, sen skjuts till jobbet.

Tankar kan vara konstiga. När jag hör namnet Papandreo undrar jag spontant var Mammandreo finns. Pasoc låter som se upp. Man undrar, språkknepigheter och tankevoltor.

Nä, nu måste jag tömma kylen. Snart kommer pojkarna med nya grejer, och då jädrans kommer vi att ha bästa kylen i stan, ett tag i alla fall. Utvecklingen går framåt. Anders Borg och Reinfeldt ligger illa till, det är också utveckling. Folk har kommit ifatt, insett bluffen, och förstår att det finns annat än jobblinjen. Det finns mänsklighet också.

Varför är jag alltid arg?

Det är inte sant, jag är inte alltid arg. I så fall vore jag död, och det är jag inte så länge jag stiger upp varje morgon, fixar fika till en liten fru och bäddar vår säng. Så får vi ligga vad det lider..

Men jag är arg ändå. Här har man jobbat ett helt biblioteksliv bara för att få inget i pension! Här jag man röstat rätt varje år men ändå fött en regering bara för de rika. Här har man (dvs. jag) försökt få folk att begripa att solidaritet och samhörighet är nyckelbegrepp i all utveckling bara för att vakna upp och se hur förtryckarna på alla plan fått fritt spelrum.

Hur kul är det?

Å andra sidan, det kunde ha varit värre. Än har regeringen inte kunnat rucka på grunderna. Hitler röstade fram sig själv, det går inte här.  Åkesson får bli perifer, en slags dikeskant i politiken. Där ogräsen tillåts växa, också blåklinten. Och i naturen blir fåglarna fler, inte alla, men många nog. Gransångaren har erövrat landet, tjilp tjalp hörs överallt, och tom. trädgårdssångaren och lövsångaren blir överröstade.

Törnsångaren hör till de som ökar. Inte en buske utan deras “tycker du det, tycker du det”. Den lille flyger fram och åter över sitt buskrevir och tjatar.

Förutom Fridolinen (vilken skarp debattör!!!) växer även grodorna till. Ätliga grodor håller ständig konsert i Malmö. Grööna små bestar som äter allt som rör sig.  Men söta är de, ätliga också, fast ofångbara eftersom de äro fridlysta.

Nå, idag ville jag tala om solidaritet. Ordet väcker sen länge glömda tankar, går ut på att stödja varandra i tider av svårigheter. Grekland ligger illa till. EU vill inte hjälpa till. Jag kan begripa varför, inget land har som Grekland kunnat sno åt sig turistpengar, inget land har som Grekland unnat suga åt sig stöd för invandring och gränskontroll mot det farliga Turkiet på andra sidan smala sund.

Men pengarna är borta, försvunna, väck. Var kan de ha tagit vägen?

Vi vet nog. Det finns inga rikare än rika greker. Möjligen araber. Det finns fulla fickor både här och där, men en regering som inte vågar säga att kejsaren är skitrik! Greker är inte fattiga, deras regering är, deras “land” är, men greker är rikare än troll. Sluta vara rädd för troll, regeringen, sluta blunda för sanningen att ni är blåsta på pengar av enskilda smånissar på alla plan.

Inför genast Drachmern igen. Sköt era egna affärer och låt inte hela jäkla Europa betala för det fåtal greker som snott hela statskassan.

Jaha, nu är det dags att jobba vidare i livspusslet. Tack för idag!

Koltrasten och staden

Koltrasten, Turdus merula, är en käck krabat. Här kommer staden marscherande med trafik och skrikande ungar.
Ha, tänker trasten, här blir fint att bo. Den hök är inte född som vågar angripa i en stor småstad som Malmö.

Alltså sitter han nu och sjunger för full hals, härmar busvisslingar och rödbenor i sina ljudliga ramsor (ska ju höras över trafikbullret).

I skrivande stund sjunger han från en TV-antenn. Vanliga trasttribuner runt om i landet.

Koltrasten är besjungen av Beatles, inte ens lilla rödhaken har nått så långt i showbiz.
Normalt sjunger trastar vackert med ett undantag – björktrasten. En tyst gnisslande kan ibland höras, men oftast ett kraxande som för tankarna till en hes kråka.

Taltrasten är en höjdare, skogens lilla pratkvarn, upprepar sina strofer ganska stilla, man stannar till i pelarsalen och inser naturens storhet.

Söderut kan blåtrasten och stentrasten sjunga vackert i bergiga miljöer.

Nu till vardagen igen. Juholt sitter kvar, borde han inte ha gjort.

Självinsikt och socialdemokrati verkar vara oförenlliga storheter. Dags att ändra på det. Dags att ta partiet tillbaka till det folk det kommer ifrån.
Socialdemokratin borde minst av allt vara en plats för intrigmakare och maktpersoner i toppen.

Who killed Ricky?

Ricky Bruch är död.

Vem var han, säger de unga. Jaha säger andra, lyfter på ögonbrynet en kort stund.
Vaffan, säger jag.

Ricky var en av få som vågade ifrågasätta svensk idrott. En av få som vågade stå för att vara annorlunda. En av väldigt få att våga säga sin mening.

Jag vill inte säga att jag håller med honom i allt, men jag vill definitivt säga att han hade rätten att säga det; Kejsaren är naken!!!

Ricky var nervös och en samtidigt en mirakulös idrottare. Nerverna spelade honom spratt, hela tiden. Vilken hjälp fick han?

Vilket stöd gavs till en kille, som ville mer än han kunde? Ingen alls.

Ricky var en antingen-eller person. Jag gillar såna. De för saker över trösklar, driver utveckling, men hamnar nästan alltid i konflikt med sin egen organisation som för allt i världen aldrig kan förändras.

Ricky stångade pannan blodig.

Sen dog han.

Vi är många som stångat pannor blodiga, eller lätt blödande, för att förändra, förbättra, utveckla.
Några har dött på kuppen. Ricky är en av dem…

Jag vill att Ricky ska minnas som en modig man, en som vågade ifrågasätta, röra om i grytan, och en som gav sitt liv i den kampen.

RIP! Ricky Bruch

Söndag efter vänlördag

Det blev vänlördag igår. En väntad vän och en oväntad. Båda lika välkomna. Men först blev det besök i Hallands kusttrakter, litet bad för liten fru och massor av fågelsång. Fint.

Väl hemma i gamla Malmö fixade vi köttfärsbiffar och myste innan tåget med den väntade vännen dök upp fem minuter före tidtabell!!! Vi höll så när på att missa henne!

Men där var hon, prat och glam, och hem till oss. Nästan hemma hejdade jag mig mitt i steget. Kände jag inte igen personen framför mig? Jovisst! Det var ju Jens. Nyman också i samma person. Elegant klädd i tröja och jeans med mobilen i öran och blicken i fjärran.

En stilig karl. Inte konstigt att jag kände igen honom bland alla andra stiliga turister. Ingen går som en rekorderlig västerbottning! Stadigt, trygg i förvissning om att inget ont kan hända, tvärtom.

Så blev det också. Vi satt och kukelurade till sent (jag klev emellanåt till lilla TV-n för att kolla in Matchen. Skicklighet slog kraft. Så eneklt var det. Manchester blev utrullade, utspelade och hade inte en janne.

Lyckades se alla fyra målen. Messi var suverän, men Villas skruvål i krysset vill jag minnas länge. United var inte dåliga, tvärtom, men nån medicin mot snyggt spel hade dom inte eftersom de faktiskt spealde hyfsat fair).

Hur som haver. Livet är en teater, och det blev jag varse denna kväll. Jens är ju scenmästare, aldrig sen. Vad gör en teatergrupp när en bärande rollinnehavare insjuknar? Ställer in? Skickar den halvsjuke upp på scenen? Låter nån annan ta rollen? Väntar och hoppas?

Så är ju livet. En teater. Ett skådespel i sig. Hur det gick berättar jag inte, men det gick på något sätt i någon riktning, precis som livet.

Nu förbereder jag en kyckling. Inte i halsen, inte än. Men marinerar. Undrar vad marinad har med havet att göra, men det heter så med kryddblanding och vätskor som får liksom dra in i det möra köttet.

Ska ha små halvkokta färskpotatisar bredvid innan kyllingen hamnar in the owen. Citroner gula, och några goa vitlöksklyftor därtill. Sen vänta en timme på resultatet. Under tiden gör jag sallad och mumsigheter därtill.

Idag har vi gått hamnen. Västra Hamnen. Denna ständigt flödande ideskapare för en arkitekt eller konstnrlig själ. Det kostar att bo där, inget för fattigfolket, men det är litet fräckt. Frågan är om de som har råd att betala verkligen kan uppleva det häftiga.

Frågan är om inte en stad av Malmös dignitet kunde spränga in några vanliga nissar/nissor bland noblessen. Ytan räcker inte i längden, det måste finnas innhåll också.

Jag föreslår att en viss procent av husen görs så billiga att alla har råd. Det skulle få stan att bli ännu mer levande, mindre ferrariglassig, och mer varm för dig och mig och alla som inte har råd med boendet i Allt om Hemmet.